Himlajordyoga

I själen älskar vi alla – tankar om kärlek på alla hjärtans dag



En av de kloka människor som jag har mött och samtalat med om livets mening är Karin Möller. Karin Möller är verksam som själsterapeut, hon hjälper människor att få kontakt med sin egen sanning och med sin själ. Vi har samtalat och fört ett resonemang om själen och livet och allt där emellan med syftet att bringa klarhet i, eller rättare sagt försöka bringa klarhet i meningen med vår existens, själens vandring på jorden. Efter en stund in i vårt samtal säger Karin något som får mig att skratta. Hon säger något så självklart och så enkelt om livets mening, om varför vi är här. Det Karin säger har toner av igenkännande hos mig. Det Karin säger får mig att säga till henne att svaret är så enkelt att jag inte ens behöver skriva en bok om själsyoga för att dela svaret med andra. Karin säger att vi här för att förstå och att komma till insikt om vad kärlek är. Vi ska lära oss att älska oss själva och förstå att vi är kärleken personifierad. Vi är kärlek och kan dela den till inte bara en utan till flera. Karin säger att i själen älskar vi alla. Jag skrattar därför att svaret är så enkelt. Så klockrent. Så självklart. Skrattet stillar sig och hennes ord sjunker in i mig. Svaret på frågan om själens existens, om varför själen tar plats i en kropp och gör en vandring på jorden må vara att vi är här för att komma till insikt om vad kärlek är. Det är ett resonemang lätt att följa och anamma. Men att verkligen förstå och att komma till insikt om vad kärlek är må vara svårare. Det enkla kan alltså vara svårt.

 

En av människans starkaste längtan är att vara någon eller något tillhörig. Vanligast är det nog med längtan efter att vara tillhörig en annan människa, att känna och uppgå i en gemenskap med en annan människa. Jag tror att vi söker tillhörighet med annan delvis för att vi misstolkar vår längtan efter förening som något som ska ske externt, utanför oss själva. I den externa bekräftelsen som kan uppstå genom yttre förening med annan person skapar man ett beroende av annan individ för att vara i förening, eller med andra ord, uppleva sig vara hel. I ordet förenings natur ligger betydelsen att separerade delar kommer samman och bildar förening. Vår önskan är att komma samman med annan människa. Vår önskan är att komma samman eftersom i det ögonblick som vi kommer samman, på ett djupt och autentiskt sätt möter och ser annan, möter och upplever att vi av annan blir sedd, känner vi oss bekräftade samtidigt som vi bekräftar annan. Allt som är vi är godkänt och kan hållas och omfamnas av någon annan. Vi är accepterade. Av någon annan. Av en yttre faktor. Vi längtar delvis efter förening för att på ett undermedvetet sätt bli bekräftade. Att vi duger. Att vi räcker till. Att vi får vara med. Tillsammans. Med någon. Annan.

 

Men. Vi ska inte söka annan. Vi ska söka oss själva. Inåt. Det är den vägen vi ska gå. Gå oss själva till mötes. Vandra in i vårt eget centrum, till vår kärna. I vår kärna, vår själ, finns den tillhörighet som vi söker. I själen finns minnet av vårt ursprung, det pulserande kärleksmolnet eller världssjälen som vi alla är en del av. Här finns den tillhörighet vi söker. I sökandet efter kärlek måste vi någon gång komma i kontakt med vad vi är, inte vem vi är. Inte vi/jag som i ego utan vi/jag som i själ och del av kärlek. När du har en inre upplevelse av din själ och dess förening med världssjälen kan du inte göra något annat än att känna kärlek till dig själv och till andra. Det är en upplevelse bortom intellektets förklaringar, en upplevelse av att ”jag är en annan du”. Upplevelsen kanske kan beskrivas som en känsla av att vara ett med allt som är. Så föreställer jag mig det hela.

 

Läs mer om Karin Möllers arbete här!