Himlajordyoga

Bakom slutna ögon och utan tuggummi



Jag har haft förmånen att hoppa in som vikarie vid några tillfällen under de senaste veckorna. Jag tycker alltid att det är intressant att komma till en ny studio och känna in atmosfären och möta nya människor, deltagare på klass såväl som studiorelaterade människor.

Som yogainstruktör har jag förmånen att låta blicken svepa ut över salen och ta in det som sker framför mig i rummet. Inom kundalinioyoga visar instruktören endast övningen som ska göras och sitter därefter i stillhet på sin yogamatta och aktivt beskådar utförandet av angiven övning. Om något behöver korrigeras hos någon säger vi det högt så att alla hör, utan att peka ut någon så klart. Det är inte ovanligt att flera personer behöver göra samma åtgärd, exempelvis sträcka ut en arm eller koppla på det så kallade nacklåset.

För några dagar sedan mötte jag således en ny yogagrupp på en studio där jag vikarierade. Efter att vi har tonat in tillsammans och kommit kanske halvvägs igenom kriyan uppmärksammar jag en deltagare som står längst bak i klassrummet. Det som särskiljer hen från alla andra yogisar som jag någonsin mött, och då menar jag bokstavligen någonsin, är att hen står och tuggar tuggummi. Hen har alltså gjort liggandes andningsövningar, eldandning och mycket mer utrustad med tuggummi i munnen. Wow tänker jag, vilket multi-tasking-förmåga jag har framför mig.

Eller faktiskt så nej, jag tänker inte så. Jag blir faktiskt ledsen för hens skull. Att hen inte har större tillgång till inre ro än att hen väljer att låta käkarna jobba på istället för att vara i vila och i stillhet. Vilket annat brus pågår på hens insida?

Jag ska naturligtvis inte gå i affekt på denna händelse men jag gör det ändå eftersom det var premiär för mig att se detta. Jag kan välja att koppla på mitt neutrala sinne och bara notera och betrakta det som sker framför mina ögon. Fast jag vill inte göra det i detta läge. Jag måste få uttrycka den sorg som jag känner för människor som är uppstressade och saknar närvaro i sig själv. Yogin som tuggade på sitt tuggummi får representera de människor jag kan känna sorg inför. Det är likdant med de yogisar som inte kan sluta sina ögon under en klass. Det händer faktiskt ibland att jag möter yogisar som sitter med vidöppna ögon under en hel klass. Och mitt hjärta blöder för dessa.

Jag upprepar orden gång efter annan om att stänga ögonen, att låta detta yogapass vara en inre upplevelse där du skapar en dialog med din kropp. Lyssna och känn inåt. Slut ögonen för att minimera sinnlig stimulans. Du kan känna din puls, du kan höra ditt andetag. Det räcker gott. De andra sinnena kan du pausa till förmån för mötet med dig själv.

Kanske är det det som skrämmer? Mötet med sig själv? Att lyssna inåt. Att känna efter. Jag tror dock att oförmågan att sluta sina ögon under en yogaklass har att göra med rädslan att tappa eller släppa kontrollen. Med stängda ögon kan du inte kontrollera din omgivning. Med öppna ögon har du kontroll och garden är uppe, du är beredd.

Nästa gång jag möter en tittandes yogi ska jag förklara att bakom slutna ögon finns universums storhet. Bakom slutna ögon finns en inre rymd som jag vill visa dig. Där finns mycket att upptäcka och utforska för den som vill. Där finns enhet, allthet, ingentinghet. För den som vågar släppa taget om det kända, om den yttre världen, finns mycket att upptäcka. Stillhet och vildhet.

Så, spotta ut ditt tuggummi och slut dina ögon. Ta ett djupt andetag och släpp taget om stress och den yttre världen. Möt dig själv bakom slutna ögon.